Cabin fever? No. Danger.

Två veckor senare. Jag sitter vid en reception på ett vandrarhem i Bangkok. Det är kvävande hett,  solen ligger på, flugorna surrar runt min dator och fläkten har slutat fungera. Jag ger ifrån mig en djup suck. Undrar om saker och ting hade kunnat vara annorlunda, om jag hade kunnat hantera situationen på ett annat sätt? Antagligen. Ilska löser sällan några problem.

Rastafari-killen från receptionen kommer fram till mig med kaffe. Sweet sweet relief..! Mitt beroende har slagit ut i full blom efter den senaste veckans stressfyllda händelser. Jag inser att det är dags att försöka trappa ner. Bara en till, sen ska jag sluta igen. Kanske. Lika bra att passa på nu när man är i Bangkok ändå.

Så, båten var det ja. Allt började bra, över förväntan till och med. Vacker båt, fin hytt, trevlig kapten och hans flickvän var helt underbar. Efter några dagar började jag märka att han hade ett rätt så hett temperament, han tog aldrig ut det på mig, men hans flickvän var ständigt ”in truble”. Efter en vecka och några dagars segling upptäckte jag dessutom att han omöjligen kunde ha så mycket erfarenhet av segling som han påstod. Några påkörda korallrev, en ”run a ground on a sandbank” incident och en överkörd (och förstörd) ankarplats senare inser jag att jag inte litar på honom som kapten. Saker kan så klart alltid hända, men det är hur man hanterar det som i slutändan är det viktigaste. Att skylla på sin flickvän är till exempel inte särskilt förtroendeingivande eller en bra strategi i en nödsituation.

Rule #1 at sea: Keep calm.

Tillslut inser jag att vi måste av båten, så Shaun och jag sätter igång mission ”Prison Break.” Eftersom vi bor på deras båt (i deras hem) så är det ganska svårt att hoppa av bara så där. Om kaptenen hade varit en person som man kunnat resonera med, hade det så klart varit det bästa alternativet. Diskutera saker och ting lugnt som vuxna människor. Ibland fungerar det helt enkelt inte, det behöver inte vara värre än så. Vi hade dessutom kommit överens om en prov-månad för att se hur allt skulle fungera.

Men som sagt, det blev väldigt fort tydligt att detta inte var ett alternativ. Efter en diskussion (som enbart handlade om hur vi skulle ta oss till Andaman öarna), var det uppenbart att han inte var intresserad av diskussioner. Han hade inte heller koll på visum eller förhållningsregler gällande seglingen dit.

Mitt i den lugna diskussionen reser han sig upp och går iväg. Utan ett ord. Jag inser att detta är en ohållbar situation och går till ett närliggande kaffe för att försöka ta reda på hur vi kan ta oss bort från båten på bästa sätt (hitta ett ställe att sova på, bussar etc). Några minuter senare kommer hans flickvän för att prata med mig, då de har förstått att vi funderar på att hoppa av. Hon är hur lugn och trevlig som helst och övertygar mig om att stanna tills vi når Thailand i alla fall.

Sagt och gjort. Vi beslutar oss för att stanna tills vi anländer i Thailand, mestadels för att det är sent på kvällen och vi inte har någonstans att ta vägen. Jag gör det klart för kvinnan att vi stannar på prov och hon förstår. När jag senare på kvällen träffar kaptenen i baren på marinan, så har han redan fått i sig några öl. Han förklarar att han hemskt gärna vill att vi stannar, men avslutar med att säga: ”But if you can’t take it, don’t dish it!” Jag ställde mig frågande till vad exakt det var som jag hade ”Dish-at” till honom, men log och höll tyst, väl medveten om att jag var beroende av den här människan två dagar till.

Så började seglingen, om möjligt värre än de två föregående dagarna – och vi kommer äntligen fram till Thailand. Det visar sig att våran Kapten inte vill åka till Immigrations Myndigheten och tycker att det är slöseri med tid. Efter mycket övertalande från min sida (särskilt med fokus på säkerhet) så går han med på att åka in till stan nästa morgon. Jag inser vad vi har gjort. Vi har satt oss i en situation där vi är helt beroende av en galen mans nycker. Mina tankar går tillbaka till diverse gisslansituationer och människosmugglings konspirationer jag hade innan vi åkte, även om jag inser att det inte är så illa. Han är bara en bitter gammal man, tänkte jag.

Nästa dag åker vi mot marinans Immigration Station.

På vägen dit hinner han bli stoppad av polisen, få böter för att han körde i fel fil, skrika på samma polis och få sitt pass konfiskerat.

Tillslut kommer vi fram. Vi går in i ett litet rum. Tar fram våra pass och väntar. Plötsligt ser jag ett plakat som lyder:

– All crew entering in to Thailand by boat, must leave the kingdom with the same vessel. If this is not obeyed, the crew will be fined 20.000 Baht and will be black listed from Thailand.

Skräcken. Förnedringen. Hur hade jag kunnat lita på honom? Han försäkrade oss att han hade koll på reglerna. Att det inte skulle vara några problem. Jag, färdigutbildad jurist – kollade inte upp detta. För att jag litade på min Kapten. 

I Sydafrika har vi ett talesätt när det gäller segling: ”If your Captain sais jump, you jump.” Det handlar alltså om 100% tillit. Respekt. Havet kan vara ett extremt farligt ställe att färdas på, därför måste du lyssna till den som vet bättre än dig.

Jag sjönk ihop där jag satt. Kunde inte få fram ett ord. I tystnad såg jag på när Immigrations Officerarna sätter stämplar i våra pass. De ger oss papper att skriva under. Jag ser hur våran kapten läser det jag precis har förstått. På papperet står det med stora svarta bokstäver:

– The Captain is strictly responsible to inform his crew about the above mentioned rules.

Han tittar på papperet, visar inga tecken på tvekan. Och skriver på.

Jag förstår att jag måste konfrontera honom, men vet inte hur. Inser att jag inte kan fråga – och ännu värre – jag skulle inte lita på hans svar.

Han går vidare till ett annat rum för att skriva in båten och jag passar på att i smyg gå tillbaka till Immigrations Officerarna.

Ställer frågor. På knackig Engelska säger de att det inte är några problem. Vi måste gå till ett annat Immigrations Office i en annan stad om vi vill hoppa av båten. Men vi måste betala för det.

Jag är inte helt säker på att de förstod vad jag försökte fråga om. Orolig går jag tillbaka till Kaptenen som är upptagen med att signera fler papper. Sätter mig ner. Börjar tyst försöka förklara för Shaun vad jag har fått reda på. Ser i ögonvrån hur samma Immigrations Officer som jag precis har talat med kommer in i rummet. Vinkar till sig Kaptenen. Ställer frågor.

Tystnad.

Efter ett tag kommer han tillbaka. Säger aggressivt till sin flickvän:

– ”It seems Maja wants off the boat.”

Han sätter sig trotsigt ner på en stol på andra sidan rummet.

Jag säger:

– ”I just asked about those rules on the big board, I saw you read them too. Apparently you can get in big trouble if you jump of a boat here?”

– ”Absolutely!” Säger han argt och höjer rösten.

Jag bara tittar på honom. Stum. Känner hur ilskan stiger upp till ytan, bränner mitt bröst. Jag stormar ut ur byggnaden.

Andas.

Vi går tillbaka till bilen i tystnad. Jag kan inte titta på honom. De andra låtsas som ingenting. Jag inser återigen att vi är beroende av den här personen för att komma tillbaka till båten. Till våra saker. Våra pengar.

Bilfärden tar två timmar, Shaun pratar på och försöker avleda spänningen. Jag inser att det här är en ohållbar situation. Det börjar bli mörkt och Marinan ligger långt från staden. Inga bussar, ingen taxi. Det enda jag vet är att jag ska av båten ikväll. Sova vid vägen, vad som helst, jag måste bort från den här människan.

När jag lugnat mig tänker jag att vi ändå är skyldiga den söta flickvännen en förklaring. Hon vet ju ingenting. Så vi spenderar ytterligare en natt på båten. Ytterligare en natt i vårat fängelse.

Nästa dag får jag äntligen ett tillfälle att prata med henne. Vi går mot toaletterna. Hon förstår, säger att hon är ledsen och vill att vi ska stanna. Att hon kan prata med honom. Om det blir problem med reglerna, kanske kan vi ändå åka med dem tillbaka in i Malaysia?

Hon går iväg för att försöka lugna honom så att han inte ska explodera. Fem minuter senare ser jag att det inte har fungerat. Han kommer stormande ned för kajen. Jag gör mig beredd.

Han sätter sig ned, drar demonstrativt ut stolen och försöker göra så mycket väsen av sig som möjligt.

– ”So, I hear we have a problem?” Säger han och jag kan se ilskan i hans ögon.

Han var inte ute efter en diskussion. Jag frågade om han visste om reglerna? Varför han i så fall inte talade om det för oss när han visste att vi var där på prov? Han intog försvarsställning och försökte leka offer:

– ”I have put 6 million USD down for your good behaviour!”

Jag exploderade. Förklarade för honom hur oansvarigt och farligt detta var. Det var en utomkropslig upplevese, mina ådror kokade av ilska när jag förstod att han inte tänkte ta ansvar för situationen.

Likt en tvååring som går igenom trotsåldern sa han till sist:

– ”Okay, FINE! I did one misstake, ONE!”

A fucking big mistake.

Om jag har lärt mig något av detta så är det att det här talesättet är väldigt sant när det kommer till mig som person:

Vi kan ju säga att han och jag inte skildes som vänner i alla fall. Jag har aldrig varit med om något så oansvarigt i hela mitt liv. ”Live and learn” antar jag.

Annonser
Det här inlägget postades i Road Trips, Thoughts. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s