Gunilla.

Jag hade en lärare på gymnasiet, Gunilla hette hon. Som student var jag aldrig särskilt duktig, struntade i läxor och var helt ointresserad av kemi och mattematik. Men svenskan, den gillade jag. Kände att jag kanske inte var helt dålig på vissa saker ändå.

Gunilla var så snäll, hon stöttade mig, sa att jag skulle fortsätta skriva. Att jag skulle skriva varje dag så att jag kanske kunde göra något med allt det där skrivandet tillslut.

Jag kommer särskilt ihåg ett samtal vi hade. Vi gick i mörkret på en grusväg någonstans, antagligen på väg till busshållplatsen. Jag berättade att jag nog aldrig ville ha barn. Att det inte intresserade mig. Hon skrattade, men på ett vänligt sätt, och sa att jag skulle ringa henne när jag precis hade fött mitt första barn. Att jag skulle tänka på henne då. Så log hon, klappade mig på armen och så gick vi vidare i höstmörkret.

Jag har ofta tänkt på det samtalet. Hur hon kunde ha varit så säker på sin sak. Och jag sa till mig själv att om jag någon gång föder det där barnet, då ska jag ringa henne. Ringa och säga att hon hade rätt. Och jag kunde se hennes leende framför mig där på andra sidan luren, hur glad hon hade blivit för min skull.

Men så för två år sedan så åkte jag tillbaka till mitt gamla gymnasium. Behövde väl ett intyg tror jag. Hade tänkt att jag skulle hälsa på Gunilla när jag ändå var där. Frågade några av hennes kollegor som besvärat tittade ner i marken, skrapade med foten mot asfalten och sa att hon tyvärr inte var där. Att hon hade dött.

En hjärntumör. Flera år tidigare hade det hänt, men jag visste inte. Ingen hade sagt något till mig och vi hade inte hållit kontakten, man gör ju sällan det.

Men jag tänker ofta på henne. Även om jag kanske inte kommer att få några barn så kommer jag alltid att komma ihåg hur fin hon var mot mig.

Livet, så himla ömtåligt det är ändå.

Annonser
Det här inlägget postades i Thoughts. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Gunilla.

  1. bason40 skriver:

    Kära Maja, vi läser din blogg med stor förtjusning och håller med om att lärare ska vara uppmuntrande och snälla.
    Vi är nog jättemånga som verkligen skulle bli glada för en signal eller ett mess när du fött ditt
    första barn. Du är så klok nu och hinner bli ännu visare ;0) när det är dags.
    Ja förvisso vill nog alla dina vänner veta något f ö r e den stora händelsen!!!
    Din kära Gunilla håller säkert koll på dig och gläds åt dina litterära prestationer på samma sätt som vi gör :o) !
    Btw can’t u tell us about u r journey , how ur livin n about the surroundings.
    2 have a relative in such an interesting environment so far away make us curious!
    R u staying in a city or village or Tourist camp Uh? *smile*
    Big hugs from Anita n me 2 u n Shaun.
    Hug from Lasse to!

    • majalina skriver:

      Vad ni är söta 🙂 Ska försöka berätta mer om resan och lägga upp lite bilder, det blir så mycket ibland att det är svårt att hinna med – men det kommer! Stor kram tillbaka till er alla tre! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s