Vi var med om en…

Vi var med om en helvetesfärd för ett tag sedan. Hade tänkt åka motorsykel till några grottor, bara det att det visade sig vara dubbelt så långt bort som vi trodde. Allt skulle ha gått bra, om det inte hade varit för att en i sällskapet kände att han ville åka till ytterligare en grotta som låg ännu längre bort. Machokillen ville inte vika sig och vi ville inte lämna de andra ensamma mitt ute i ingenstans.

Lärdom: Det är inte alltid så bra att vara snäll.

Tre timmar senare, i regn, blåst och på mörka stigar, kom vi äntligen fram till vårt hostel. De vi ville hjälpa hade för länge sedan övergivit oss och åkt mot sitt tåg, själva var vi vilse i över två timmar. När jag steg av scootern kunde jag inte räta på mina fingrar. Kunde inte känna mina händer. Blå om läpparna stapplade jag in på rummet, tog mig in i duchen och satte på varmvattnet. Inte trode väl jag att man kunde bli så kall av lite regn och blåst? Vi är ju inte i Sverige, tänkte jag.

Men det värsta var trafiken. Lastbilar och kor på vägen om vart annat, cyklar utan ljus och barn utan reflexer. Det är ett under att vi inte var med om en olycka.

Men var lite äventyrlig, kanske ni tänker nu. Och absolut, det var spännande. Men min definition av att göra roliga saker innefattar definitivt inte slutet på mitt eget liv.

Jag hade en hel del tid på mig att fundera över detta, när jag satt där bak på motorcykeln. Eftersom det var viktigt att jag inte spände mig varje gång en lastbilen ven förbi (då det kunde få Shaun att tappa balansen), försäkte jag tänka lugnande tankar. Så när jag såg strålkastarna komma mot oss där i mörkret, tänkte jag: Slappna av när döden kommer. Triumf! Det fungerade. Även om jag inte vet när ”min tid är inne” eller när jag kommer att ”cheka ut” (in?), så kan man ju i alla fall försöka styra över hur man HANTERAR själva dödsÖGONBLICKET.

Lite som när man får en spruta tänker jag. För när man sitter där hos läkaren, på en kall britts med skjortärmen upprullad och ser en stor nål närma sig ens axel, så gör det mindre ont om man slappnar av. Denna insikt gav mig styrka. Efter varje mötande lastbil och/eller ko, blev jag mer och mer säker på min tes. Döden? Ha! Jag vet nog hur man gör serru, tänkte jag självsäkert där jag satt och frös i mörkret.

Men så hände det. Ögonblicket som jag hade väntat på var plötsligt där. Mitt framför mig ser jag hur två strålkastare kör över i vår körbana. Två sekunder kändes som en livstid, krampaktigt kramade jag mig fast vid Shauns ryggtavla, samtidigt som jag knep ihop ögonen och bad till högre makter.

Så mycket för min teori om att slappna av.

Det gick ju bra såklart, eftersom jag bevisligen sitter här och skriver detta.

Men vad trode jag egentligen? Varje gång jag ska få en spruta tänker jag ”slappna av,” och lik förbannat spänner jag mig. Får fundera ut ett annat sätt att tackla döden på helt enkelt.

Återkommer med en ny tes snarast.

Annonser
Det här inlägget postades i Thoughts. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s